<3
Att blogga under mitt år USA är något jag är jätteglad över att jag gjorde.
Jag har egentligen aldrig vart en person som vill blogga om mitt liv här i Sverige så det är inget jag kommer göra.
Men jag kommer låte min blogg finnas kvar, och jag tror säkert att jag då och då kommer komma in och skriva lite.
Jag bloggade främst för mig själv, för att jag sen senare i livet ska kunna gå tillbaka och minnas allt.
Så när jag skickat paket till usa, eller när jag får paket, eller när jag har otroligt saknade eller något sånt som har med mitt amerikanska liv att göra, kanske kommer jag då skriva om det i bloggen, vem vet.
Det känns ganska jobbigt att verkligen inse att mitt år är över.
Att avsluta mitt amerikanska liv och åka hem har vart en av de svåraste sakerna jag har gjort.
Jag har inte vart hemma länge, men redan saknar jag mitt liv - främst mina vänner- så att det gör så fruktansvärt ont.
Det är svårt att packa ner hela sitt liv i en lite resväska, för man kan bara få med sig saker, inte personer.
Något jag gjorde innan jag åkte var att fixa en fin liten bok som folk fick skriva hejdå i.
På så sätt fick jag nästan en liten del av mina vänner med mig. Plus att sen våran yearbook fungerar på nästan samma sätt. Folk har skrivit fina små saker om en, minnen med en och annat fint. Det var faktiskt de första jag gjorde idag, läste igenom vad alla skrev i min yearbook.
Jag valde att försöka få med mig så myckte minnen och saker som betyder, över kläder i min resväska.
Jag fick otroligt många ramas av mina vänner, allt de tog plats och vägde mycket, men det är dem som kommer betyda mest om ett tag, det är dem som redan betyder mest.
Men även att jag har bilder och minnen från min vänner överallt i mitt rum, så är det inte samma.
Jag har läst på andras bloggar och vad folk har skrivit på utbytesstudent.se .
Vissa utbytesstudenter kommer hem och känner att det är riktigt svårt att komma hem medans vissa känner att det är sjukt enkelt.
Jag är verkligen mer åt de svåra hållet.
Visste är det helt underbart att vara hemma med min familj igen, inget kan egentligen vara bättre än det.
Men jag känner som vissa andra, jag passar inte riktigt in här längre.
JAg passade in i mitt liv i USA. Det känns som det är där jag borde vara och inte här.
Men jag hoppas, när allt verkligen går tillbaka till de vanliga, när skolan, fotbollen och allt börjar. Att jag inte känner så längre. För det är jobbigt att känna att jag borde vara någonstans där jag inte är.
Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med detta inlägg. Det började med att jag skulle säga att jag kommer sluta blogg (eller typ sluta blogga) och att jag skulle säga till andra utbytesstudenter att blogga är jättebra!
Alla ni som åker nu till sommaren.
Ni har något helt otroligt framför er!
Men ni måste komma ihåg att det är inte bara lätt. Och om man vill ha det helt underbart, då får man också jobba för det. allt kommer inte bara i handen för en. Man måste bestämma sig för att alltid le, att alltid vara öppen för nya männniskor och saker, att alltid göra de bästa av situation, att inte ge upp och man måste bestämma sig att göra allt för att göra året till de bästa!
Jag kan verkligen säga att jag är avundsjuk på er alla, för ni har de bästa framför er.
Jag hoppas alla ni tar vara på den här chansen, att ni gör de till de bästa ni kan och att ni får ett år ni aldrig kommer glömma.
Jag kommer aldrig glömma mitt år i Belton.
Belton är mitt andra hem och jag längtar tills jag kan åka dit och hälsa på.
Jag längtar redan efter tills jag får se min bästa vän, min värdfamilj, mina närmsta vänner, mitt gamla rum, min gata, gatan där jag alltid körde på och så mycket mer.
Att lämna Belton var svårare än att lämna Falkenberg, för jag visste när jag skulle komma tillbaka hit.
Men ja, detta blev väldigt rörigt.
Och jag vill inte att någon ska missförstå mig, att komma hem är underbart också. Bara att saknaden är enorm och gör väldigt ont.
Men jag får se hur mycket jag kommer blogga i framtiden.
Jag vet att jag om ett tag kommer lägga in lite bilder på alla ramas och bilder som jag ska sätta upp i mitt rum. och att jag även ska skicka lite paket till usa så snart jag får tid, så kanske skriver jag om det.
Jag kommer faktiskt sakna att skriva här på bloggen, det har vart kul att få skriva om mitt liv som utbytesstudent. så kanske kommer jag skriva lite oftare än vad jag tror, vem vet.
Jag hoppas min blogg iaf har hjälpt någon som har funderat eller som ska åka iväg som utbytesstudent.
Jag hade önskat att alla människor skulle kunna få uppleva detta, för det är helt otroligt.
Jag kommer aldrig kunna tacka min familj för att de lät mig göra detta. Jag kommer aldrig kunna tack min värdfamilj för att de lät mig bo hos dem och bli en i familjen. Jag kommer aldrig kunna tacka mina otroliga vänner i USA som har gjort så mycket för mig. Och jag kommer inte kunna tacka de vänner här i sverige som hörde av sig under året, som fanns där för mig och för de som fanns för mig nu när jag kom hem.
Jag kommer aldrig kunna tacka någon tillräckligt mycket, för alla dem, de har hjälpt mig att få de bästa året i mitt liv. Och de kommer jag aldrig glömma!!
Och tack till alla som har läst min blogg, om ni har chansen att åka, TA DEN!
Tack för mig!!
// kram Frida
Jag har egentligen aldrig vart en person som vill blogga om mitt liv här i Sverige så det är inget jag kommer göra.
Men jag kommer låte min blogg finnas kvar, och jag tror säkert att jag då och då kommer komma in och skriva lite.
Jag bloggade främst för mig själv, för att jag sen senare i livet ska kunna gå tillbaka och minnas allt.
Så när jag skickat paket till usa, eller när jag får paket, eller när jag har otroligt saknade eller något sånt som har med mitt amerikanska liv att göra, kanske kommer jag då skriva om det i bloggen, vem vet.
Det känns ganska jobbigt att verkligen inse att mitt år är över.
Att avsluta mitt amerikanska liv och åka hem har vart en av de svåraste sakerna jag har gjort.
Jag har inte vart hemma länge, men redan saknar jag mitt liv - främst mina vänner- så att det gör så fruktansvärt ont.
Det är svårt att packa ner hela sitt liv i en lite resväska, för man kan bara få med sig saker, inte personer.
Något jag gjorde innan jag åkte var att fixa en fin liten bok som folk fick skriva hejdå i.
På så sätt fick jag nästan en liten del av mina vänner med mig. Plus att sen våran yearbook fungerar på nästan samma sätt. Folk har skrivit fina små saker om en, minnen med en och annat fint. Det var faktiskt de första jag gjorde idag, läste igenom vad alla skrev i min yearbook.
Jag valde att försöka få med mig så myckte minnen och saker som betyder, över kläder i min resväska.
Jag fick otroligt många ramas av mina vänner, allt de tog plats och vägde mycket, men det är dem som kommer betyda mest om ett tag, det är dem som redan betyder mest.
Men även att jag har bilder och minnen från min vänner överallt i mitt rum, så är det inte samma.
Jag har läst på andras bloggar och vad folk har skrivit på utbytesstudent.se .
Vissa utbytesstudenter kommer hem och känner att det är riktigt svårt att komma hem medans vissa känner att det är sjukt enkelt.
Jag är verkligen mer åt de svåra hållet.
Visste är det helt underbart att vara hemma med min familj igen, inget kan egentligen vara bättre än det.
Men jag känner som vissa andra, jag passar inte riktigt in här längre.
JAg passade in i mitt liv i USA. Det känns som det är där jag borde vara och inte här.
Men jag hoppas, när allt verkligen går tillbaka till de vanliga, när skolan, fotbollen och allt börjar. Att jag inte känner så längre. För det är jobbigt att känna att jag borde vara någonstans där jag inte är.
Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med detta inlägg. Det började med att jag skulle säga att jag kommer sluta blogg (eller typ sluta blogga) och att jag skulle säga till andra utbytesstudenter att blogga är jättebra!
Alla ni som åker nu till sommaren.
Ni har något helt otroligt framför er!
Men ni måste komma ihåg att det är inte bara lätt. Och om man vill ha det helt underbart, då får man också jobba för det. allt kommer inte bara i handen för en. Man måste bestämma sig för att alltid le, att alltid vara öppen för nya männniskor och saker, att alltid göra de bästa av situation, att inte ge upp och man måste bestämma sig att göra allt för att göra året till de bästa!
Jag kan verkligen säga att jag är avundsjuk på er alla, för ni har de bästa framför er.
Jag hoppas alla ni tar vara på den här chansen, att ni gör de till de bästa ni kan och att ni får ett år ni aldrig kommer glömma.
Jag kommer aldrig glömma mitt år i Belton.
Belton är mitt andra hem och jag längtar tills jag kan åka dit och hälsa på.
Jag längtar redan efter tills jag får se min bästa vän, min värdfamilj, mina närmsta vänner, mitt gamla rum, min gata, gatan där jag alltid körde på och så mycket mer.
Att lämna Belton var svårare än att lämna Falkenberg, för jag visste när jag skulle komma tillbaka hit.
Men ja, detta blev väldigt rörigt.
Och jag vill inte att någon ska missförstå mig, att komma hem är underbart också. Bara att saknaden är enorm och gör väldigt ont.
Men jag får se hur mycket jag kommer blogga i framtiden.
Jag vet att jag om ett tag kommer lägga in lite bilder på alla ramas och bilder som jag ska sätta upp i mitt rum. och att jag även ska skicka lite paket till usa så snart jag får tid, så kanske skriver jag om det.
Jag kommer faktiskt sakna att skriva här på bloggen, det har vart kul att få skriva om mitt liv som utbytesstudent. så kanske kommer jag skriva lite oftare än vad jag tror, vem vet.
Jag hoppas min blogg iaf har hjälpt någon som har funderat eller som ska åka iväg som utbytesstudent.
Jag hade önskat att alla människor skulle kunna få uppleva detta, för det är helt otroligt.
Jag kommer aldrig kunna tacka min familj för att de lät mig göra detta. Jag kommer aldrig kunna tack min värdfamilj för att de lät mig bo hos dem och bli en i familjen. Jag kommer aldrig kunna tacka mina otroliga vänner i USA som har gjort så mycket för mig. Och jag kommer inte kunna tacka de vänner här i sverige som hörde av sig under året, som fanns där för mig och för de som fanns för mig nu när jag kom hem.
Jag kommer aldrig kunna tacka någon tillräckligt mycket, för alla dem, de har hjälpt mig att få de bästa året i mitt liv. Och de kommer jag aldrig glömma!!
Och tack till alla som har läst min blogg, om ni har chansen att åka, TA DEN!
Tack för mig!!
// kram Frida
Frankrike!
Jag har haft några jättebra dagar här hemma i Sverige.
Kul att få träffa mina fina vänner, vara med familjen och allt sånt.
Dock ska de bli skönt att åka till Frankrike imon.
Att vara hemma är på ett sätt jobbigt, allt är sig likt men de känns som jag har förändrats så mycket.
Ibland känner jag att jag inte passar in eller tillhör här längre, utan att mitt liv och min stad är i Belton.
Det känns säkert bara så nu i början, för att man saknar allt och alla.
Så att komma ifrån Falkenberg några dagar nu ska bli ganska skönt.
Och de bästa av allt är att jag får några dagar att bara spendera med familjen!
Man lär sig, det finns inget viktigare än sin familj!
:)
Kul att få träffa mina fina vänner, vara med familjen och allt sånt.
Dock ska de bli skönt att åka till Frankrike imon.
Att vara hemma är på ett sätt jobbigt, allt är sig likt men de känns som jag har förändrats så mycket.
Ibland känner jag att jag inte passar in eller tillhör här längre, utan att mitt liv och min stad är i Belton.
Det känns säkert bara så nu i början, för att man saknar allt och alla.
Så att komma ifrån Falkenberg några dagar nu ska bli ganska skönt.
Och de bästa av allt är att jag får några dagar att bara spendera med familjen!
Man lär sig, det finns inget viktigare än sin familj!
:)
Hemma..
Jag har nu varit hemma ett par dagar..
Jag kom hem i torsdags vid 10 tiden, 22 timmar försenat än vad jag skulle.
Allt började med att vi inte fick flyga till Newark från Kansas City för det var stormar runt Newark.
Så jag och min underbara värdfamilj fick sitta på flygplatsen i 6 och en halv timmar innan jag äntligen fick flyga iväg.
Det innebar att jag missade mitt andra flyg från Newark till London, och att jag missade de sista flyget för den kvällen.
Det innebar att jag var tvungen att stanna en natt på Newark..
Dock gick allt otroligt bra för att vara som de var.
EF hjälpte mig så mycket dem kunde över telefon och sen efter att jag hade stått i kö i två timmar i Newark för att få nya flygtider hämtade en person från EF upp mig, sen åkte vi och hämtade 5 andra utbytesstudenter som var i samma sits och sen åkte vi till ett hotell.
Hotellet var fakitkst fint, det var jättebra.
Något som vi alla utbytesstudenter älskade var att vi kunde duscha, haha.
Man underskattar sånt ibland, elelr sånna små saker som att ha rena sockar, haha.
Men iaf, hotellet var jättebra så det var skönt.
Efter att vi gick och la oss vid typ 3 tiden den natten, så möttes alla utbytesstudenter för frukost vid 9 tiden.
Efter det var fyra av oss tvungna att åka in till flygplatsen så snabbt dem kunde, men jag och en kille från Norge kunde ta det lite lugnare.
Men det gjorde mig lite nervös att bara ligga i sängen på hotellrummet så de sluta med att vi också åkte in ganska tidigt.
Dock gick allt otroligt smidigt på flygplatsen, så vi fick massa tid över.
Men det gjorde inget, vi pratade hela tiden, gick runt, åt och massa sånt.
Sen vid 4.45 åkte äntligen mitt flyg från Newark men denna gången till Frankfurt istället.
Sen efter det åkte jag hem till göteborg och var hemma vid 10 tiden.
Något som jag tycker är väldigt coolt är hur alla utbytesstudenter är mot varandra. Alla vi sex, bara för vi är utbytesstudenter kom alla överresnt från början. Sen eftersom att jag var ensam mycket med norsken dagen efter, lärde jag känna honom lite bättre. Men det kändes som att vi hade vart vänner så länge, de var aldrig någon pinsam tystand eller något sånt.
Jag älskar hur öppna alla utbytesstudneter är mot varandra, antagligen är det så för att vi alla anser att vi har varit med om något likanden. Men ja, jag tycker iaf det är väldigt coolt!
Och en annan sak, även att jag gärna hade kommit hem som planerat och inte behövt stanna en natt i newark, så gick allt otroligt bra. EF skötte sig jättebra och jag var förvånatsvärt lugn hela tiden och jag visste på något sätt presic vad jag skulle göra hela tiden. Jag kan lova att man känner sig ganska liten med alla människor runt sig på så stora flygplatser, men sålänge man är lugn löser det sig!!
Dock.. något som jag verkligen inte gillade med att behöva stanna en extra natt där, var att de gjorde att jag kände att mitt liv Belton var så långt borta.
Först så kändes det som jag levde mellan två världar, jag var inte hemma i sverige, och inte hemma i Belton, utan jag var ingenstans. Och sen var det enda man ville ju att åka hem, så när jag väl kom hem, kändes det som jag lämnat Belton flera dagar sedan. Allt bara kändes så långt borta, och när man väl flög var man överlycklig över att flyget gick i tid och så. För jag var ocskå så himla trött, så jag ville inte något mer än att komma hem.
jag tror att all väntat och förseningar gjorde min flygrea lättare för mig.
Mitt första flyg från Kansas City till Newark var nog värst.
först var jag glad att jag äntligen fick kommma iväg, för 6 1/2 timma är länge att bara sitta och vänta.
Men sen när vi väl lyfte kände jag mig helt tom. jag kände mig också väldigt ensam.
Jag hade även några brev att läsa, främst från mina värdföräldrar och Ashely.
Först kunde jag inte läsa dem, men sen blev ajg tvungen. och jag satt där och grät, väldigt mycket.
Sen slutade jag, sen började jag igen. haha
Sen sov jag ett tag, vaknade och kände mig fortfarande så himla ensam.
Då läste jag breven igen och grät igen.
Men mitt långa flyg från Newark till Frankfurt var lättare. jag var bara så himla trött, trött som att jag ville sova och trött att vara där. Så jag såg först en jättebra film tills maten kom, och sen sov jag väldigt dåligt i några timmar, sen såg jag en till film. Efter det hade jag en timma kvar, och då blev de jobbigt för mig igen.
Sen flyget hem till göteborg gick otroligt snabbt, jag sov hela vägen och ja, haha.
Att sen få kliva av planet och komma till en svensk flygplats var konstigt.
Jag gillade inte alls att höra svenska runt omkring mig, jag gillade inte att se alla skyltar och de kändes som att jag inte hörde hemma där.
Men när jag sen ser att mitt baggage har kommit fram blev jag så otroligt glad.
Och sen när man går igenom dörrarna där man vet att sin kära står och väntar, gud det är en underbar känsla!
Att se min bror igen, den som jag inte har sett på längst tid var helt underbart!
Och något som nästan var ännu bättre, var mitt möte med min älskade hund Athea.
Inte hade hon glömt mig inte, att se henne igen var bland de bästa jag gjort!
Nu blev detta jättelångt om massa tråkiga saker.
men ingen behöver läsa, det var faktiskt väldigt skönt att sitta här och tänka på allt som hände under de två dagarna..
Jag kommer antagligen skriva minst ett till inlägg.
Jag tror inte jag kommer fortsätta blogga, kanske då och då om det händer något på usa fronten.
Men jag kommer iaf skriva en eller ett par till gånger.
Nu ska jag sluta.
puss och kram
Jag kom hem i torsdags vid 10 tiden, 22 timmar försenat än vad jag skulle.
Allt började med att vi inte fick flyga till Newark från Kansas City för det var stormar runt Newark.
Så jag och min underbara värdfamilj fick sitta på flygplatsen i 6 och en halv timmar innan jag äntligen fick flyga iväg.
Det innebar att jag missade mitt andra flyg från Newark till London, och att jag missade de sista flyget för den kvällen.
Det innebar att jag var tvungen att stanna en natt på Newark..
Dock gick allt otroligt bra för att vara som de var.
EF hjälpte mig så mycket dem kunde över telefon och sen efter att jag hade stått i kö i två timmar i Newark för att få nya flygtider hämtade en person från EF upp mig, sen åkte vi och hämtade 5 andra utbytesstudenter som var i samma sits och sen åkte vi till ett hotell.
Hotellet var fakitkst fint, det var jättebra.
Något som vi alla utbytesstudenter älskade var att vi kunde duscha, haha.
Man underskattar sånt ibland, elelr sånna små saker som att ha rena sockar, haha.
Men iaf, hotellet var jättebra så det var skönt.
Efter att vi gick och la oss vid typ 3 tiden den natten, så möttes alla utbytesstudenter för frukost vid 9 tiden.
Efter det var fyra av oss tvungna att åka in till flygplatsen så snabbt dem kunde, men jag och en kille från Norge kunde ta det lite lugnare.
Men det gjorde mig lite nervös att bara ligga i sängen på hotellrummet så de sluta med att vi också åkte in ganska tidigt.
Dock gick allt otroligt smidigt på flygplatsen, så vi fick massa tid över.
Men det gjorde inget, vi pratade hela tiden, gick runt, åt och massa sånt.
Sen vid 4.45 åkte äntligen mitt flyg från Newark men denna gången till Frankfurt istället.
Sen efter det åkte jag hem till göteborg och var hemma vid 10 tiden.
Något som jag tycker är väldigt coolt är hur alla utbytesstudenter är mot varandra. Alla vi sex, bara för vi är utbytesstudenter kom alla överresnt från början. Sen eftersom att jag var ensam mycket med norsken dagen efter, lärde jag känna honom lite bättre. Men det kändes som att vi hade vart vänner så länge, de var aldrig någon pinsam tystand eller något sånt.
Jag älskar hur öppna alla utbytesstudneter är mot varandra, antagligen är det så för att vi alla anser att vi har varit med om något likanden. Men ja, jag tycker iaf det är väldigt coolt!
Och en annan sak, även att jag gärna hade kommit hem som planerat och inte behövt stanna en natt i newark, så gick allt otroligt bra. EF skötte sig jättebra och jag var förvånatsvärt lugn hela tiden och jag visste på något sätt presic vad jag skulle göra hela tiden. Jag kan lova att man känner sig ganska liten med alla människor runt sig på så stora flygplatser, men sålänge man är lugn löser det sig!!
Dock.. något som jag verkligen inte gillade med att behöva stanna en extra natt där, var att de gjorde att jag kände att mitt liv Belton var så långt borta.
Först så kändes det som jag levde mellan två världar, jag var inte hemma i sverige, och inte hemma i Belton, utan jag var ingenstans. Och sen var det enda man ville ju att åka hem, så när jag väl kom hem, kändes det som jag lämnat Belton flera dagar sedan. Allt bara kändes så långt borta, och när man väl flög var man överlycklig över att flyget gick i tid och så. För jag var ocskå så himla trött, så jag ville inte något mer än att komma hem.
jag tror att all väntat och förseningar gjorde min flygrea lättare för mig.
Mitt första flyg från Kansas City till Newark var nog värst.
först var jag glad att jag äntligen fick kommma iväg, för 6 1/2 timma är länge att bara sitta och vänta.
Men sen när vi väl lyfte kände jag mig helt tom. jag kände mig också väldigt ensam.
Jag hade även några brev att läsa, främst från mina värdföräldrar och Ashely.
Först kunde jag inte läsa dem, men sen blev ajg tvungen. och jag satt där och grät, väldigt mycket.
Sen slutade jag, sen började jag igen. haha
Sen sov jag ett tag, vaknade och kände mig fortfarande så himla ensam.
Då läste jag breven igen och grät igen.
Men mitt långa flyg från Newark till Frankfurt var lättare. jag var bara så himla trött, trött som att jag ville sova och trött att vara där. Så jag såg först en jättebra film tills maten kom, och sen sov jag väldigt dåligt i några timmar, sen såg jag en till film. Efter det hade jag en timma kvar, och då blev de jobbigt för mig igen.
Sen flyget hem till göteborg gick otroligt snabbt, jag sov hela vägen och ja, haha.
Att sen få kliva av planet och komma till en svensk flygplats var konstigt.
Jag gillade inte alls att höra svenska runt omkring mig, jag gillade inte att se alla skyltar och de kändes som att jag inte hörde hemma där.
Men när jag sen ser att mitt baggage har kommit fram blev jag så otroligt glad.
Och sen när man går igenom dörrarna där man vet att sin kära står och väntar, gud det är en underbar känsla!
Att se min bror igen, den som jag inte har sett på längst tid var helt underbart!
Och något som nästan var ännu bättre, var mitt möte med min älskade hund Athea.
Inte hade hon glömt mig inte, att se henne igen var bland de bästa jag gjort!
Nu blev detta jättelångt om massa tråkiga saker.
men ingen behöver läsa, det var faktiskt väldigt skönt att sitta här och tänka på allt som hände under de två dagarna..
Jag kommer antagligen skriva minst ett till inlägg.
Jag tror inte jag kommer fortsätta blogga, kanske då och då om det händer något på usa fronten.
Men jag kommer iaf skriva en eller ett par till gånger.
Nu ska jag sluta.
puss och kram
