Att blogga under mitt år USA är något jag är jätteglad över att jag gjorde.
Jag har egentligen aldrig vart en person som vill blogga om mitt liv här i Sverige så det är inget jag kommer göra.
Men jag kommer låte min blogg finnas kvar, och jag tror säkert att jag då och då kommer komma in och skriva lite.

Jag bloggade främst för mig själv, för att jag sen senare i livet ska kunna gå tillbaka och minnas allt.
Så när jag skickat paket till usa, eller när jag får paket, eller när jag har otroligt saknade eller något sånt som har med mitt amerikanska liv att göra, kanske kommer jag då skriva om det i bloggen, vem vet.

Det känns ganska jobbigt att verkligen inse att mitt år är över.
Att avsluta mitt amerikanska liv och åka hem har vart en av de svåraste sakerna jag har gjort.
Jag har inte vart hemma länge, men redan saknar jag mitt liv - främst mina vänner- så att det gör så fruktansvärt ont.
Det är svårt att packa ner hela sitt liv i en lite resväska, för man kan bara få med sig saker, inte personer.
Något jag gjorde innan jag åkte var att fixa en fin liten bok som folk fick skriva hejdå i.
På så sätt fick jag nästan en liten del av mina vänner med mig. Plus att sen våran yearbook fungerar på nästan samma sätt. Folk har skrivit fina små saker om en, minnen med en och annat fint. Det var faktiskt de första jag gjorde idag, läste igenom vad alla skrev i min yearbook.
Jag valde att försöka få med mig så myckte minnen och saker som betyder, över kläder i min resväska.
Jag fick otroligt många ramas av mina vänner, allt de tog plats och vägde mycket, men det är dem som kommer betyda mest om ett tag, det är dem som redan betyder mest.
Men även att jag har bilder och minnen från min vänner överallt i mitt rum, så är det inte samma.

Jag har läst på andras bloggar och vad folk har skrivit på utbytesstudent.se .
Vissa utbytesstudenter kommer hem och känner att det är riktigt svårt att komma hem medans vissa känner att det är sjukt enkelt.
Jag är verkligen mer åt de svåra hållet.
Visste är det helt underbart att vara hemma med min familj igen, inget kan egentligen vara bättre än det.
Men jag känner som vissa andra, jag passar inte riktigt in här längre.
JAg passade in i mitt liv i USA. Det känns som det är där jag borde vara och inte här.
Men jag hoppas, när allt verkligen går tillbaka till de vanliga, när skolan, fotbollen och allt börjar. Att jag inte känner så längre. För det är jobbigt att känna att jag borde vara någonstans där jag inte är.

Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med detta inlägg. Det började med att jag skulle säga att jag kommer sluta blogg (eller typ sluta blogga) och att jag skulle säga till andra utbytesstudenter att blogga är jättebra!

Alla ni som åker nu till sommaren.
Ni har något helt otroligt framför er!
Men ni måste komma ihåg att det är inte bara lätt. Och om man vill ha det helt underbart, då får man också jobba för det. allt kommer inte bara i handen för en. Man måste bestämma sig för att alltid le, att alltid vara öppen för nya männniskor och saker, att alltid göra de bästa av situation, att inte ge upp och man måste bestämma sig att göra allt för att göra året till de bästa!
Jag kan verkligen säga att jag är avundsjuk på er alla, för ni har de bästa framför er.
Jag hoppas alla ni tar vara på den här chansen, att ni gör de till de bästa ni kan och att ni får ett år ni aldrig kommer glömma.

Jag kommer aldrig glömma mitt år i Belton.
Belton är mitt andra hem och jag längtar tills jag kan åka dit och hälsa på.
Jag längtar redan efter tills jag får se min bästa vän, min värdfamilj, mina närmsta vänner, mitt gamla rum, min gata, gatan där jag alltid körde på och så mycket mer.
Att lämna Belton var svårare än att lämna Falkenberg, för jag visste när jag skulle komma tillbaka hit.

Men ja, detta blev väldigt rörigt.
Och jag vill inte att någon ska missförstå mig, att komma hem är underbart också. Bara att saknaden är enorm och gör väldigt ont.
Men jag får se hur mycket jag kommer blogga i framtiden.
Jag vet att jag om ett tag kommer lägga in lite bilder på alla ramas och bilder som jag ska sätta upp i mitt rum. och att jag även ska skicka lite paket till usa så snart jag får tid, så kanske skriver jag om det.
Jag kommer faktiskt sakna att skriva här på bloggen, det har vart kul att få skriva om mitt liv som utbytesstudent. så kanske kommer jag skriva lite oftare än vad jag tror, vem vet.

Jag hoppas min blogg iaf har hjälpt någon som har funderat eller som ska åka iväg som utbytesstudent.
Jag hade önskat att alla människor skulle kunna få uppleva detta, för det är helt otroligt.
Jag kommer aldrig kunna tacka min familj för att de lät mig göra detta. Jag kommer aldrig kunna tack min värdfamilj för att de lät mig bo hos dem och bli en i familjen. Jag kommer aldrig kunna tacka mina otroliga vänner i USA som har gjort så mycket för mig. Och jag kommer inte kunna tacka de vänner här i sverige som hörde av sig under året, som fanns där för mig och för de som fanns för mig nu när jag kom hem.
Jag kommer aldrig kunna tacka någon tillräckligt mycket, för alla dem, de har hjälpt mig att få de bästa året i mitt liv. Och de kommer jag aldrig glömma!!
Och tack till alla som har läst min blogg, om ni har chansen att åka, TA DEN!

Tack för mig!!
// kram Frida