Även att jag har det så otroligt bra här, så är det inte lätt.
Det är så svårt att vara från sin familj, det gör så himla ont.
Jag har det toppen här, jag har fått en andra familj, ett nytt liv, lärt mig så mycket och blivit en gladare Frida.
Tack vare det orkar man allt här, det är de som får en att klara vara från sin familj. Och tankarna att man snart kommer få se dem igne.
Men även att allt är så bra här är det svårt. Det lättaste är att inte tänka på det, lättare att försöka undvika att tänka på alla man saknar. Men ibland kan man inte stoppa det, idag har vart en sån dag.
Jag saknar min familj så otroligt mycket, jag önskar att jag kunde få krama om dem, berätta hur mycket jag älskar dem och bara umgås med dem.
Snart kommer jag få göra det igen, det är bara en månad kvar.
Det kommer bli så himla underbart och jag längtar massa, dock är det lite jobbigt att jag behöver lämna dem igen.
Men då är det bara några månader kvar, månader fylda med roligheter.

Jag tror jag har fått en av de bästa värdfamiljerna någonsin, många av mina vänner har bra familjen här men är avundsjuka på min nära relation som jag har med Mike och Michelle.
Jag vet att jag inte har haft de lika tufft som många andra, men ingen, ingen annan än oss utbytesstudenter eller andra som reser och lämnar deras familj vet hur det är. Bara för jag har en toppen familj gör det inte att livet här är så enkelt.
Även att jag älskar Mike och Michelle och mina underbara små syskon så kommer dem aldrig bli min familj.
Dem kommer alltid betyda otroligt mycket och jag kommer aldrig kunna tacka dem för allt dem gör för mig.
Dem är helt otroligt.
Men idag, idag vill jag ha min familj!